Det finns vissa saker som är väldigt svåra att skriva om, av en massa olika skäl.
Det här blogginlägget till exempel, är nästan lika svårt att skriva som det faktum att jag skrivit och publicerat en bok.
Nu kanske du undrar varför det skulle vara svårt att skriva om att jag skrivit en bok…
Du som läser min blogg vet att jag älskar att skriva och att jag skriver inom olika genrer; här på bloggen, standup och prosa och jag har alltid tyckt om att skriva och uttrycka mig med text och ord.
För ungefär 15 år sedan började min son att missbruka och har haft en missbruksproblematik i perioder sedan dess. Idag mår han mycket bättre och börjar se ljust på framtiden men så har det inte alltid varit.
Som mamma och anhörig till en missbrukare så mår man inte bättre än ens barn mår. När ens barn mår dåligt mår man själv dåligt. Det går liksom inte att värja sig mot alla känslor av oro och ångest som man känner när ens barn mår dåligt och far illa.
Ett sätt att hantera denna oro och ångest för min del har varit att skriva. Jag har skrivit, för min egen del, i säkert 6-10 år och skrivandet var en kanal, en ventil där jag kunde sätta ord på mina känslor under en väldigt jobbig period.
Jag tänkte aldrig att någon annan skulle läsa mina texter, jag skrev bara för min egen skull men förra sommaren när jag gick på en sommarkurs i att skriva på Eskilstuna Folkhögskola så bestämde jag mig för att jag skulle samla ihop mina texter som handlar om att vara anhörig och ge ut som en bok.
Texterna i boken har verkligen tröstat mig i en svår tid och jag hoppas att andra som läser boken och som kanske har egna erfarenheter av att vara anhörig åxå ska känna tröst och att vi är inte ensamma.
Boken, som heter Jag. Har. Inga. Ord. Kvar är en poetisk prosasamling med 16 texter som jag skrivit samt tillhörande illustrationer som min mamma gjort. Det känns fint att min mamma deltog i boken då hon åxå är anhörig, det är ju hennes förstfödda barnbarn det handlar om.
Bokens titel kommer från det faktum att jag upplevde att mina ord tog slut. Jag hade inget mer att säga då jag redan sagt allt till min son. Jag hade gråtit, vädjat, hotat, skällt, förmanat, mutat, allt. Jag hade sagt allt men det räckte liksom inte då människor slutar inte med droger bara för att deras mammor vill det. Det är inte så enkelt.
Jag skulle hävda att det är bland det svåraste en människa kan göra, det krävs en enorm styrka att sluta missbruka, oavsett vad man missbrukar. Även om jag själv inte har eller haft något missbruk så förstår jag hur otroligt svårt det är och det finns alltför många som faktiskt inte lyckas sluta. De dör. Som min lilla lillebror Pelle som dog i en överdos av droger när han var blott 22 år gammal.
Vi upptäckte min sons missbruk i samma veva som att min lillebror dog och jag var helt övertygad om att min son åxå skulle dö då det är min referensram. Om man missbrukar droger så dör man. Jag vet att det inte är så men känslomässigt så är det så jag känner. Reflexmässigt och instinktivt.
Från det att jag bestämde att jag skulle ge ut min bok till att den nu är publicerad så gick det nästan ett år och nu är den äntligen tryckt och klar och så här ser framsidan ut.
Så här ser baksidan ut.
Nästa steg för min del är att marknadsföra boken så det jag gör nu är att ta kontakt med olika aktörer inom media för att försöka få recensioner och reportage om min debutbok.
Jag har även varit ute i olika sammanhang inom socialtjänsten, polisen och psykiatrin och framfört texterna vilket känns bra och jag har fått mycket fin respons av publiken.
Om du vet någon konferens, kurs, utbildning, seminarium, workshop etc där du tror att det skulle passa med mina texter så får du gärna höra av dig till mig!
Om du är nyfiken på boken så finns den att köpa via http://www.bod.se, KLICKA HÄR för att komma direkt till sidan. Boken finns även på CDON, Bokus och Adlibris. Bara att skriva in bokens titel i sökrutan…
Här kan du läsa den första texten i boken med samma namn som bokens titel:
Jag har inga ord kvar
Jag har inga ord kvar fast jag har så mycket att säga. Ord som inte sägs. Ord som inte hörs. Ord som bara tänks. Ord som känns.
Jag. Har. Inga. Ord. Kvar.
De tog slut.
Men jag kan skriva orden.
Jag planerar för din begravning. Det har jag gjort ganska länge nu. Det finns nån slags tröst i det. Som att jag får ta ut sorgen nånstans.
För jag sörjer. Jag sörjer det jag saknar. Jag sörjer att jag saknar. Jag saknar verkligen dig. Det känns som om jag är en barnlös mamma. En halv mamma. En ganska misslyckad mamma. Ibland. Ibland tänker jag att jag misslyckades nog och ibland tänker jag att du misslyckades. Jag vet inte vilket som är värst. Men jag kan vara en misslyckad mamma i all evighet om det skulle hjälpa dig. Om det skulle hjälpa dig tillbaka till oss levande.
Det är konstigt att sörja de som lever, det är konstigt att planera för de levandes begravning, men jag gör det för då kanske jag är mer beredd om du dör. När du dör. När du dör kanske jag också dör. På något sätt dör jag nog.
Ibland tänker jag att det vore lugnare om du dör. Då kanske oron och ångesten kan dämpas. Då kanske allt blir tyst och stilla. Då kan jag sörja, på riktigt. Då kan jag berätta om min sorg. Då kanske orden kommer tillbaka. Då kan jag berätta om dig och mig. Då kan jag berätta vilken fantastisk och underbar person du är. Den riktiga du. Den som blev kidnappad. Den som jag saknar och sörjer. Den roliga och omtänksamma du.
Jag skulle verkligen vilja att du kom tillbaka till livet. Till mig, till Kevin, till mormor, till alla som älskar och saknar dig.
Vi saknar dig. Vi älskar dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Kom tillbaka. Kom hem.
Ha en bra dag och glöm inte bort att ta väl hand om dig och du ska veta att du är inte ensam!